We're just ordinary people, we don't know which way to go
Det är morgon och jag har tappat bort mina nycklar. Jag är trött och stressad. Suckar för mig själv, var kan de va? Letar på alla möjliga ställen (i fickor, under soffan, i alla mina olika väskor). Hittar inga nycklar.
Letar på alla mindre möjliga ställen (i sängen, i skorna, bland sminket, på fönsterbänkarna, i sopkorgen).
Hittar fortfarande inga jävla nycklar.
Letar på alla rent omöliga ställen (i kylskåpet, i underklädeslådan, under huvudkudden, i toaletten, inuti skrivaren). Inga satans jävla nycklar någonstans.
River ut alla kläder på golvet. Drar ut soffor, bord och sängar från väggar, lyfter på badrumsmattan, häller ut innehållet i min väska på golvet, tar bort all min mat från hyllorna i kylskåpet och kollar om jag råkat lägga in nycklarna bakom dom. Inga satans förbannade jävla skitnycklar någonstans.
Sparkar lite på stolar och bord. Knölar ner alla kläder med våld i lådorna igen. Bestämmer mig för att om dom jävla idiotnycklarna inte vill komma fram så skiter jag väl i dom då. Jag får helt enkelt aldrig mer låsa dörren.
Hör att M är vaken. Förmodligen svårt att sova när jag ger utlopp för min ilska i rummet brevid. Ångar ut i hallen och säger till M att jag tappat bort nycklarna. Hon blir lite vit i ansiktet. "Hur ser dom ut?" frågar hon ängsligt. Jag förklarar färg och form. Under tystnad går hon och hämtar mina nycklar från sitt rum. "Förlåt, jag trodde det var min pojkväns" säger hon. Jag tänker lite på mitt rum som jag städade igår och som är nu i stort sett ödelagt. Tänker på att jag är försenad. Tänker på att jag börjat min dag med att vansinnigt leta efter nycklarna i typ 40 min. Och sen skrattar jag.
