This time baby, I'll be bulletproof

Jag som brukar vakna klarvaken klockan sju även i den mörkaste kallaste månaden är plötsligt sjukt trött. Jag sover 12 timmar och sen sover jag lite till. Tiden när jag var på Eko innan bibblan ens öppnat är över. Tiden när jag vaknade innan solen gått upp på helgerna är slut (vilket är till vissa andras belåtenhet. En gång när vi var tvungna att titta på barnprogram i en timme innan Nyhetrmorgon började för att jag var för pigg för att sova vidare fick jag höra att "det är bara du och barnen som är vakna såhär tidigt"). Kanske har jag helt enkelt ställt om till sommartid. Arbetstider från 15 och framåt kräver ingen uppgång innan lunch. Och jag gillart. Morgonstund har guld i mun men seriöst, det verkar vara ett äckligt ställe att förvara det på. Dessutom gillar jag ju silver mer.

Jag är otroligt klantig. Jag går ständigt in i saker, snubblar och ramlar omkull. Ställer jag min cykel brevid ett par andra så välter jag undantagslöst allihopa.  Jag har ständigt sår och blåmärken på armar,händer och ben efter diverse klantigheter. Jag är speciellt klantig när det gäller saker som är kokheta. När jag skulle ta reda på om en av plattorna på spisen fortfarande var varm för några veckor sen gjorde jag det utan att tänka genom att helt sonika lägga handen på den. Och ja den var varm, kokvarm. Och ja, det var jag som hade kokat saker på den några minuter tidigare. Och ja, jag brände självklart mina fingrar nåt djävulskt. Men jag tror att det inte bara är klantighet som ligger bakom dessa konstanta skador. Det måste finnas någon sorts brist på respekt, en dum naiv oräddsla för saker som varje vettig människa förstår gör ont. Men kanske är det lite så jag är i allmänhet; så dum att jag inte förstår när jag utsätter mig själv för möjligheter till smärta. Jag vet inte hur man går tillväga om man skall avgöra om en platta är varm utan att riskera att bränna sig. Jag kan inte leva utan att ta chansen att bli sårad, helt enkelt för att jag inte vet hur.

Det är morgon och jag har tappat bort mina nycklar. Jag är trött och stressad. Suckar för mig själv, var kan de va? Letar på alla möjliga ställen (i fickor, under soffan, i alla mina olika väskor). Hittar inga nycklar. 
Letar på alla mindre möjliga ställen (i sängen, i skorna, bland sminket, på fönsterbänkarna, i sopkorgen).
Hittar fortfarande inga jävla nycklar.
Letar på alla rent omöliga ställen (i kylskåpet, i underklädeslådan, under huvudkudden, i toaletten, inuti skrivaren). Inga satans jävla nycklar någonstans.
 River ut alla kläder på golvet. Drar ut soffor, bord och sängar från väggar, lyfter på badrumsmattan, häller ut innehållet i min väska på golvet, tar bort all min mat från hyllorna i kylskåpet och kollar om jag råkat lägga in nycklarna bakom dom. Inga satans förbannade jävla skitnycklar någonstans.
Sparkar lite på stolar och bord. Knölar ner alla kläder med våld i lådorna igen. Bestämmer mig för att om dom jävla idiotnycklarna inte vill komma fram så skiter jag väl i dom då. Jag får helt enkelt aldrig mer låsa dörren.
Hör att M är vaken. Förmodligen svårt att sova när jag ger utlopp för min ilska i rummet brevid. Ångar ut i hallen och säger till M att jag tappat bort nycklarna. Hon blir lite vit i ansiktet. "Hur ser dom ut?" frågar hon ängsligt. Jag förklarar färg och form. Under tystnad går hon och hämtar mina nycklar från sitt rum. "Förlåt, jag trodde det var min pojkväns" säger hon. Jag tänker lite på mitt rum som jag städade igår och som är nu i stort sett ödelagt. Tänker på att jag är försenad. Tänker på att jag börjat min dag med att vansinnigt leta efter nycklarna i typ 40 min. Och sen skrattar jag.

Min trygghet är ingen livboj, ingen flytväst. Min trygghet är inget tillhygge som kan användas vid överfall. Min trygghet skulle med all sannolikhet inte ens kunna försvara mig om jag väl blev överfallen. Men min trygghet får mig att skratta när jag är ledsen. Min trygghet köper gifflar eller Ben & Jerry- glass och diskuterar relationer och politik. Min trygghet är alltid på min sida, vilken konflikt jag än hamnat i. Och vi säger till varann att det är du och ja, ja och du mot världen.
Och jag tänker att det kommer bli en lång sommar utan tryggheten själv.

I'm weak right now, so weak right now
I need proof before I dare to open this heart

Can you sleep when I grind my teeth?
Do you look away if I slob when I eat?
Will you let me be myself?
Can you at all times wear socks? Because I'm still scared of feet

Would you freak out if I said I liked you?
Do you walk the line?
Is your IQ higher than your neighbours?
And is it very much higher than mine ?

And if I'd fall, would you pick me up?
If I'd fall, would you pick me up?

Det blir faktiskt aldrig som man har tänkt sig. När man är beredd på det bästa så händer det värsta. Och när man omfamnat det där värsta, som tanken på en regnig Uppsalavalborg, så överaskar ödet en med något alldeles extra bra. Som en solig sista maj. Som parken en hel dag med champange, rosé och ett gäng fina vänner. Som en mysig bakisdag med film och kladdkaka. Som en hand att hålla i och en famn att krypa in i.

Jag borde inte få kalla mig för svensk. För trots att jag kommer från lilla landet lagom så är det sällan jag är lagom. Antingen har jag oerhört mycket energi eller så fastnar jag i soffan och kan inte ta mig därifrån. Antingen är min självdisciplin på topp elller så pluggar jag inte ett endaste dugg. Antingen är jag väldigt självsäker eller väldigt osäker. Tyst eller högljudd. Jag längtar efter balans, en perfekt mängd av allting. Men precis som med allt annat här i världen är det inget man får utan att kämpa för det.
Så jag kämpar.

Livet kan vara nog så jobbigt även fast solen skiner och man befinner sig på världens finaste ö. Men det där jobbiga livet känns bra så mycket mindre jobbigt när man kan byta en dyr glass mot en billig och en brun å mot ett kristallklart blått hav. När man kan ta sin lilla Henry till stranden bara sådär eller njuta av ett iskallt glas rosé i kvällsolen på altanen. När ens arbetsdagar kan avslutas på en uteservering med en Newcastle Brown och en cigg. När man är omgiven av en smula enerverande men samtidigt väldigt kärleksfull familj.

Det är äntligen vår i efter mitt livs längsta vinter. Min älskade triangel fylls av filtar, kurslitteratur och bleka studenter som yrvaket klipper med ögonen i solljuset. Först nervösa, med halsdukar, tjocka tröjor och mössor i beredskap. Är det verkligen vår nu? frågar man sig. Kan vi verkligen tro på det här?
Men solen fortsätter bara gassa och värmer upp alla studentrumskylda stackare. Klädesplagg efter klädesplagg åker av. Och det är då våren, som ju är en lömsk jävel, slår till i äkta Ocean's 12- stil. Det blir lite kallare så man fryser i sin tunna vårjacka. Sen lite varmare så man svettas i sin vinterjacka.
Och ungefär då, när man släpat ner sin vinterjacka till källaren så slår våren till. "HAHAHA, gick du på den lätta!" säger våren och piskar hagel, regn och blåst i ens ansikte där man, i sin allra tunnaste vårjacka, försöker ta sig till sin föreläsning. Och man suckar, för man vet ju att den jäveln inte ger sig för man sagt de tre magiska orden.
Så man höjer trött sitt huvud och säger: "I'm your biatch".

Det farliga med svindlande höjder är just att de är svindlande. Det är så vackert och lockande att jag inte kan hjälpa det. Jag springer alltid fram till kanten, balanserar allra längst ut på avsatsen för att kunna njuta av utsikten så mycket som möjligt. Bakom mig står det alltid någon och ropar på mig. "Akta dig nu, gå inte så nära. Tänk om du ramlar ner!" Jag skrattar bara till svar. Skulle jag ramla ner?! Aldrig! Jag står där, allra längst ut på kanten. Njuter av känslan att kunna ta på himlen. Av den rena kalla luften i mina lungor. Känslan av att leva. Ibland är jag nära att ramla ner, ja ganska ofta faktiskt. Foten slinter och sten rullar ner för stupet. Suget i magen, tanken på hur illa det kunde gått. "Ja, där ser du hur det kan gå! Gör nu inte så igen!" säger mina nära. Men det gör jag. Kalla mig dumdristig kanske. Men jag tänker inte låta rädslan hindra mig.